Dumdristig....

..
Ja, det fanns säkert flera som tyckte gårdagens "ridtur" var otroligt dumdristig. Finns ju alltid massa "tyckare".....
Men jag var bara tvungen att testa, se om det överhuvudtaget gick.
Att stå och titta på när nån annan rider blir sjukt långtråkigt efter ett tag.
Så när Helen ridit klart K den Sure så sa jag: Kom hit så får jag prova. Ge mig din hjälm. Får säga att Helen inte såg så glad ut och hon lämnade motvilligt ifrån sig både häst och hjälm. (Jag vet att hon bara bryr sig och är rädd om mig)

På klubben har vi en väldigt bra uppsittningspall, den är som en trappa och högre än dom normala IKEA-pallarna som många har *farliga!!! Den historien kan vi ta en annan gång...*
Sagt och gjort, jag gick upp på pallen och satte foten i stigbygeln.....det gick ju bra. Hängde lite som man gör på en unghäst...det gick också bra :-) Gjorde inte alls ont..nästan....Det var ju det där med att gradera smärta.... Kanske en 2:a.
Och sedan så "svingade" jag över benet.(vi kan väl låtsas att jag var så smidig i varje fall)
Och ÄNTLIGEN, jag satt på en häst igen. Undrar om ni kan förstå känslan, jag hade en oviss tid innan operationen om hur saker skulle bli efteråt....
Att jag skulle kunna rida som vanligt var garantier jag fick först efter op.
Väl på hästryggen så var jag ju tvungen att kolla om jag kunde använda mina skänklar utan smärta.
Och det gick bra, skrittade en liten volt och tog en bild i spegeln för att föreviga.

Det får jag träna på däremot. Alla andra tar ju så fina dagens outfitbilder, min blev ju hur suddig som helst...
Fast då syns inte alla rynkor i och för sig ;-)

Sen slog mig tanken..... Helvete jag ska ju av också, hur sjutton ska det gå? Så långt tänkte jag inte innan ....
Fram med pallen igen och så satt jag av på samma sätt som jag satt upp, fast tvärt om *Ni fattar va?*
Även det gick bra, typ en 2:a där med. Tror annars att jag hade kunnat kasa mig av med armarna, är ju "ganska" stark i dom.

Och sen kom tårarna............ grät av sådan glädje & lättnad, och kanske av spänningar som släppte.

Tro nu inte att jag tänker börja rida än "på riktigt", det är lång väg kvar. Så många andra saker man inte klarar.
Är jätteroligt att ni följer och stöttar mig. Även om det kan se ut som om jag pressar mig själv, så upplever jag det inte själv så. Om man blir pressad då brukar ju kroppen säga nej, min vill mer än den klarar.
Eller så kanske jag pressar mig utan att veta om det, oavsett så har det gett resultat. Mindre än en månad efter operation så var jag på hästryggen igen. Är faktiskt lite stolt!

Dagens ord: Man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen. Gör det nu. LEV alltså!

/Lola