Det ska vara roligt...

...att rida. Och det har jag oftast när jag håller på, även om det inte alltid går så mycket framåt så är huvudsaken att man har kul. Lider med dom som kämpar med hjärnspöken när det gäller ridning. Själv är jag lyckligt lottad. Om man inte har nån hjärna så kan man heller inte ha några spöken ;-)
Skämt åsido, måste vara fruktansvärt jobbigt att behöva hantera rädsla när man rider.
Har själv inställningen att "blixten slår bara ner en gång på samma ställe" sen att man  har blivit motbevisad att det gör den visst ibland skakar jag bara av mig (ok, 2 ggr möjligtvis, men 3? Glöm det). Hjälper liksom inte att oroa sig i onödan, händer det så händer det.

I dag så har jag tränat med A-Barnet <3 *LYCKA* Visst var han taggad och elektrisk, men sån härlig känsla att faktiskt kommit så långt att jag klarar det. Och sedan var han ett A-Barn med stort A, hade "inhyrd" läktarfobiterapi, som han skötte med bravur: *Ett styck litet barn som sprang fram och tillbaka på läktaren*.

Nöjd häst :-)

Ni som läser på Facebook också vet ju att jag skulle låna ut en häst/ponny till träningen. Och ni har väl redan räknat ut vem det blev? Elvira Elvisp *Fanfar* Vår lilla Duracellkanin <3

Känner mig lite stolt över allt beröm hon får. -Välriden, lyhörd och en underbar galopp....

För er som följt mig och Elvispen genom åren vet att resan varit lång, Galopp???? Vi "skenade" runt i korsgalopp och fick använda väggarna som stopp....

Har sagt det innan och jag säger det igen. Hårt arbete ger resultat!

Nu byter jag ämne (övertydlig...)

Att släppa taget och gå vidare, trots att man känner sig bitter, orättvist behandlad, övergiven, eller vad sjutton som helst.

För att lägga negativ energi på *valfritt ord här* drabbar bara en själv. 

Tänker lite på Zetterman i ryttareliten, så mycket bitterhet :-(

Jag känner igen mig, jag har själv varit "där" fast för typ 20 år sedan. Men med åren lyckats släppa och gå vidare. 

Men oj vad jag ältat.....

Tills jag insåg att det bara får mig att gräva ner mig djupare, personen som min bitterhet gällde gick genom livet helt ovetande. Och även om personen vetat, skulle mitt liv blivit bättre av det? Nä, troligen inte, troligen aldrig på tin...

Fan va djup jag blev så här en torsdagskväll..... Allt för att slippa tag tag i det fortsatta målandet. Inget kul längre. Min impulsiva period har lagt sig och jag vill hellre surfa på datorn. Och nej, jag har inte monterat vårt nya Ikeaskrivbord "Freddie". Jag har tangentbordet i knät :-/

Längesedan det kom ett dagens ord: Lyckan är för enkel för att vi ska förstå den.

/Lola